Att hitta en reskompis

För drygt en månad sedan åkte jag och en för mig helt främmande person till Budapest för en weekend tillsammans! Men hur får man egentligen idén att åka med en främling? Läs vidare så får du veta!

Det hela började egentligen strax efter nyår, när min längtan efter sol och värme blev olidlig. Jag hade möjlighet att ta ute lite semester, och bestämde mig för att jag skulle boka en resa, var som helst bara det var varmt. Att hitta något resesällskap visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Varken familj eller vänner hade tid eller råd att åka just då. Efter att ha blivit inspirerad i olika reseforum bestämde jag mig, jag ska hitta en reskompis!

Hur hittar man resesällskap?

Det finns flera olika sätt att hitta likasinnade att åka med. Här kommer mina tips:

1. Gå med i olika reseforum. Jag skapade en profil på reseguiden.se, som har en sida där man kan söka på just reskompisar. Antingen lägger du upp en egen liten text med vilken typ av resa du tänker och vilket sällskap du söker, eller så nappar du på något av alla andras hundratals förslag!
2. Gå med i olika facebook-grupper. Jag gick med i bland annat ‘Resekompisar’ och ‘Vi som gillar att resa’. Skulle du mot förmodan inte hitta något sällskap där finns det i alla fall massa inspiration att hämta.
3. Tänk utanför boxen. Dina närmsta kompisar kan inte följa med – men kanske är den där goa kollegan som du inte hunnit prata så mycket med intresserad? Eller lagkamraten i fotbollslaget? Berätta om dina planer, kanske är det någon som nappar!
4. Våga tänka tanken att åka själv. Om du nu inte skulle hitta något resesällskap, låt det inte stoppa dig! Det finns mycket att lära sig om sig själv om man bara vågar åka. Jag vill tipsa om ‘The Solo Female Traveler Network’ på facebook, en grupp med 219 000 (!) medlemmar där det finns mängder av tips att läsa för ensamresenären.

Jag provade alla ovan förslag, och fick kontakt med ett helt gäng ressugna tjejer, däribland Helena som jag nu åkte till Budapest med. Av olika anledningar klaffade det aldrig med ledigheter osv, och när jag väl hade snurrat in mig på en träningsresa bestämde jag mig som ni redan vet för att åka själv istället. Jag kunde dock inte släppa tanken på hur spännande det vore att träffa någon ny spännande person med förhoppningsvis samma reslust som mig. Jag såg över möjligheterna att ta några dagar ledigt i mars, och hur långt min budget räckte, och hittade en resa till Budapest jag knappast kunde motstå.

Jag kontaktade Helena och la fram förslaget. Hon nappade direkt! Lyckan var total. Vi verkade ha samma förväntningar på resan, samma budget och samma ‘måste’-ställen att se i Budapest. Att vi dessutom bara bor en timmes bilfärd ifrån varandra gjorde inte saken sämre. Efter att ha chattat ett par dagar på messenger så bokade jag resan till oss. Hon swishade direkt (puh, haha). Min familj kallade mig tokig, men jag var bara taggad!

Viss oro fanns absolut, tänk om vi inte skulle klicka? Jag försökte tänka positivt, tänka vilka resa det kan bli om det faktiskt funkar? Skulle det inte funka, då får vi väl turista på varsitt håll. Vi bodde på hostell, vilket jag tänkte kan vara bra om vi nu inte skulle komma överens, då finns ju massor av andra att hänga med och vi bli inte ihoptryckta i ett ensligt hotellrum. Jag intalade mig att det är inte vem som helst som bokar en resa med en främling, och förväntade mig att möta en person med öppet sinne och lätt att prata med.

En mulen fredag för några veckor sedan möttes vi vid Kalmar C för att ta min lilla bil ner till Malmö flygplats. Jag kan inte påstå att det till en början inte var stelt och märkligt att sitta i en bil i fyra timmar tillsammans vid första mötet, men det släppte så fort?! Vi pratade non-stop i fyra timmar om allt mellan himmel och gjord. Jag kan ju bara tala för mig själv, men efter det korta bilfärden kändes det som att vi känt varandra halva livet. Vi kom snabbt över den där tröskeln, där det plötsligt var OK att prata om allt. Det blev med andra ord precis så bra som jag både hade hoppats och trott. För att ge sig in i något sånt här behöver man nog ha en ganska låg tröskel vilket både Helena och jag har, och det gav oss verkligen de bästa förutsättningarna för en lyckad resa tillsammans.

Jag vill inte påstå att det alltid kommer sluta så bra som det gjorde för oss, men jag tycker det definitivt är värt att prova! Trots att vi bara pratade via messenger kände jag ganska fort att det skulle funka mellan oss, och jag tror det är viktigt att man får den känslan innan man bokar något tillsammans. Finns det möjlighet att träffas på riktigt först är det givetvis att rekommendera, eller prova facetime! Var tidigt öppen med dina förväntningar för att slippa tråkiga överraskningar på plats. Att ha samma syn på vad man vill ha ut från resan tror jag är A och O.

Jag är så glad att jag fann Helena och de dagar vi hade tillsammans i Budapest. Jag kommer garanterat ge mig på allt leta nya reskompisar igen, om jag inte får med Helena på nästa resa också vill säga 😉

Att komma hem igen

Har ni någon gång rest iväg någonstans och hamnat i en slags bubbla, som du aldrig vill lämna? När staden är vacker, maten är utsökt, människorna är vänliga, luften är varm och allting helt enkelt är lite för bra? Oftast spricker ju den där bubblan ganska så snart man kommer hem, man kommer in i vardagen och den där resan förpassas till ett antal vackra bilder i telefonen. Så var det inte denna gången. Det är fem veckor sedan jag kom hem. Jag befinner mig fortfarande i den där rosaskimrande bubblan, i sagolikt vackra Budapest. Mentalt vill jag inte lämna den här resan bakom mig. Jag vill tillbaka, se mer! Trots att vardagen ibland kommer emellan vill jag bara vara kvar i den här bubblan, i alla fall till nästa resa.

Jag avskyr att komma hem från en resa. Det hör säkerligen ihop med att det är så grymt tråkigt att packa upp, och min väska tenderar att ligga halvt urplockad på vardagsrumsgolvet i flera veckor efteråt. Men den där känslan av tomhet, den är värst. Jag är givetvis tacksam för att jag kan resa så pass mycket som jag gör, men jag kan ändå inte låta bli att känna mig tom när jag kommer hem. Känslan av att veta att jag troligtvis aldrig kommer tillbaka, aldrig får vara med om samma fantastiska upplevelse igen. Det är.. tungt liksom. Det finns ju egentligen ingenting som hindrar mig från att åka tillbaka, men jag vill så gärna se nya platser. Det finns så mycket att upptäcka i världen, därför åker jag sällan till samma ställe två gånger.

Värst var det när jag kom hem från min tre veckors språkresa på Malta när jag var 16. Jag gick som i ett töcken resten av sommaren. Jag var så glad för allt jag hade fått uppleva, men så otroligt ledsen för att det var över. Jag kunde inte sluta gråta. Och ingen hemma förstod. För dom var det som vilken resa som helst. Men inom mig hade det hänt så mycket på bara tre veckor. Ett par veckor senare åkte jag och hälsade på en kompis jag träffat under språkresan, och vi båda fullkomligt exploderade. Vi pratade och pratade och pratade. Äntligen någon som var med, som förstod alla känslor.

Nu har jag förvisso åkt på en solo-resa, men jag står nog ändå fast vid att det är roligare att dela resorna med någon. Och det blev så tydligt just när jag kom hem ifrån Malta. Annars går man ju miste om de där härliga pratstunderna, där man delar hela upplevelsen på nytt med varandra. När man får återuppleva allt det vackra i världen.

Kanske var det just därför jag startade den här bloggen. En möjlighet för mig att gå igenom, bearbeta och återuppleva allt igenom genom bilder och text. Dela med mig, reflektera. Återigen, stanna kvar i ‘bubblan’. Om ett par år kommer jag troligtvis vara mig själv djupt tacksam för att allt finns på print, när minnena sakta börjar sina.

Jag brukar ändå försöka låta tankarna hänga kvar i den där bubblan så länge som det går. Det är väl ändå det som är tanken med att resa, att man ska kunna njuta av minnena när man kommer hem, inte bara när man är på plats. Frustration när ingen förstår hur fantastiskt det var. När omgivningen kallar på en tillbaka till vardagen, men man kramar sig fast så länge man kan vid minnena, i bubblan.

Det finns dock knep för att komma över de där jobbiga känslorna.
Planera en ny resa. Det behöver inte vara stort, det behöver inte vara dyrt. Det ska bara vara något att se fram emot. Då förändras i alla fall mina tankar till tacksamhet för det som varit, och längtan till det som komma skall.

Reflektioner kring min första soloresa

Det var verkligen en perfekt idé att åka på en träningsresa som första soloresa. Du har tryggheten som det innebär att åka med ett resebolag, och du har sysselsättning varje dag så att du aldrig hinner tänka på att du är ensam.

Varför åkte jag själv?

Jag hade några semesterdagar kvar som jag kände att jag ville utnyttja. Tyvärr kunde varken sambo, familj eller vänner ta ledigt just nu, så jag började leta efter resesällskap på annat sätt. Jag skrev på olika forum för personer som söker resekompisar, och fick kontakt med ett antal tjejer. På olika sätt så gick det aldrig att få till en resa tillsammans, någon fick inte ledigt, vi ville inte åka på samma typ av resa osv. Jag var så inställd på att jag skulle resa iväg någonstans, men hur? Efter att ha pratat med fem olika personer utan att lyckas började jag smått tänka tanken att åka själv. När jag väl kom fram till att det var just en träningsresa jag ville åka på inför sommarens Ironman-tävling, och ingen var intresserad av en just sådan resa, kände jag att det är klart att jag ska prova!

Rädslor

Jag som aldrig varit själv mer än 2 nätter i rad under hela livet, var ganska nervös över att känna mig oerhört ensam. Hur är det att gå och lägga sig varje kväll utan att säga god natt till någon? Skulle det känns tomt och pinsamt att äta mat själv? Om något gick snett, hur skulle jag reagera av att inte ha någon med mig att luta mig mot (trots att jag i princip alltid kallas för reseledaren oavsett vem jag åker med)? Jag har alltid drömt om att resa mycket, och om jag någon gång ska komma iväg på någon längre resa kände jag att det var dags för mig att faktiskt göra min första soloresa nu.

Det höll dock på att inte bli någon resa…! På grund av en inflammerad sena i foten gick jag till en sjukgymnast en vecka innan avresa för att få foten tejpen och därmed avlasta den irriterade senan. Inom ett dygn kliade mitt ben så illa att jag höll på att bli tokig. Jag tog bort tejpen, och under hade jag fått vätskefyllda blåsor. Dagen efter det hade jag stora sår liknande brännskador. Det blev många samtal till 1177 och två läkarbesök. Kunde jag, och vågade jag, åka till Egypten, ett land utanför EU och inte speciellt känt för sin renlighet, helt ensam med så otäcka sår? 1,5 dag innan avresa blev mitt sista besök hos läkaren. Han sa att ‘det borde inte vara några problem att åka´. Inte helt betryggande, men tillräckligt för att jag ändå skulle sätta mig på tåget och åka iväg. Jag ville så gärna komma iväg på min resa!

Jag slapp som tur var komplikationer och såret läkte mer och mer under veckan, men det var inte utan krångel! Jag var hela tiden tvungen att täcka benet från sol, och det gick åt en ganska stor mängd bakteriedödande sårtvätt och kompresser. Mitt reseapotek tog förmodligen upp en fjärdedel av min stora väska.. Jag är ändå tacksam att den historien slutade väl och att jag trots allt kunde bada en del under min resa.

Träffa nya vänner

Eftersom att jag skulle till ett träningshotell så var både jag och alla i min omgivning övertygade om att jag skulle hitta nya vänner på hotellet, de som åker dit borde ju rimligtvis ha samma intressen som mig. Det visade sig dock var främst familjer och några enstaka par på hotellet, vilket gjorde det ganska svårt att träffa lite nytt folk. Det var god stämning på träningspassen och alla pratade med alla, men efteråt gick liksom alla tillbaka till sina familjer. Det berörde mig dock inte, jag trivdes bra i mitt eget sällskap.

Efter några dagar kände jag ändå för att det kanske vore trevligt att äta middag med någon en kväll. Jag gjorde ett långsökt försök och skrev på appen Jodel att jag bodde Aqua Vista och frågade om någon ville käka tillsammans. För er som inte vet vad jodel är så är det en app som främst används av universitetsstudenter (men är givetvis öppen för alla) och är lite likt Twitter. Man kan skriva om vad som helst, man är anonym och man kan bara se vad personer inom 1 mils avstånd skriver. Jag låg i solstolen och fick efter några timmar svar av en dansk tjej i samma ålder som också var där själv. Vi pratade en lång stund på Jodel, innan vi kom fram till att vi låg bredvid varandra vid poolen! Vi fick oss i alla fall ett gott skratt till att börja med! Katrine och jag åt middag tre kvällar tillsammans och åkte på en båtutflykt tillsammans. Jag var framför allt glad att hon ville med på båtresan och att jag fick dela hela den upplevelsen med henne, det var verkligen ett minne för livet. Jag fick trevligt sällskap och massor av nya lärdomar som det innebär när man lär känna personer från andra länder. Det är helt klart det bästa med att resa!

Äta ensam

Hur var det då att äta ensam? Att äta frukost själv är faktiskt att föredra. Ingen som stör mitt morgontrötta jag, och jag kan äta hur mycket gott som helst utan konstiga blickar.
Hade jag behövde äta middag själv en hel vecka hade jag nog tröttnat, men nu fick jag ju sällskap tre av kvällarna vilket var alldeles lagom. Det var faktiskt mycket trevligare att sitta själv än jag hade väntat mig, lite rofyllt liksom. Man noterar så mycket detaljer när man är själv som man annars missar! Det låter kanske lite creepy, men det var rätt kul att sitta och studera andra människor och ibland småfnissa lite när man överhör grannbordets konversation. På kvällarna hade jag telefonen i väskan och fokuserade på att vara i nuet, och det var riktigt härligt.

Klädde upp min trots ensammiddag, helt för min egen skull!

Blir det fler soloresor?

Jag är så otroligt glad och tacksam till mig själv att jag tog modet till mig att åka. Många har efter min hemkomst frågat om jag kan tänka mig att göra det igen – svaret är ja! Att åka på en träningsresa själv var nog det bästa jag kunde göra, jag kunde lägga precis hur mycket tid jag själv önskade på träningen.
Att åka på exempelvis en backpackerresa själv tror jag dock är något helt annat. Det skulle defintivt vara en större utmaning, och det är absolut inte självklart att jag skulle gilla en sådan typ av soloresa bara för att jag var nöjd med egyptenresan. Det känns dock inte lika skrämmande längre och steget dit är definitivt mycket kortare nu. Förhoppningsvis tar jag mig tiden och modet till att göra det en vacker dag!

Min första solo-resa

Jag har bokat min första solo-resa! Det känns otroligt spännande och inget jag trodde att jag skulle göra bara för några veckor sedan.

Jag har alltid varit av åsikten att en resa är dubbelt så trevlig om man har någon att dela den med. Jag är ganska social, och vill gärna prata om allt jag ser. Jag tycker det är så intressant att se om min medresenär upplever saker på samma sätt som jag. I sällskap med andra får du upp ögonen för sådant du själv skulle missat.

Men när jag nu hade ett par semesterdagar kvar, och min sedvanliga reslust blev för stor, såg jag mig mig om för att se om någon familjemedlem eller kompis var sugen på att åka iväg. Tyvärr hade ingen i min närhet möjlighet att åka iväg de närmaste månaderna, så då sökte jag mig till olika reseforum för att hitta någon reskompis där. Där hittade jag massor av likasinnade ( mer om att hitta reskompisar i ett senare inlägg), men vi fick det aldrig att klaffa med jobb, familj och resmål. Till slut tänkte jag att detta är kanske ett tecken på att jag ska ge en solo-resa en chans!

Sagt och gjort – den 23e februari drar jag till Egypten för en veckas sol- och träningsresa! Jag tänker att en sådan resa är en bra första start, jag kommer vara på samma hotell hela veckan och jag har stora förhoppningar om att träffa nya vänner då de flesta som åker till just detta hotell delar mitt intresse för träning. Det känns liksom tryggt att åka med en researrangör, ha en fast punkt och ett stort tränings- och restaurangutbud ( jag kommer med andra ord aldrig bli uttråkad). Samtidigt ska jag bo själv ( jag som aldrig varit ensam mer än 2 nätter någonsin), äta själv ( hur äter man själv på restaurang?) och åka på utflykter själv.

Jag ser fram emot att lära mig njuta av mitt eget sällskap, ägna massor av tid åt träning och slapp i solstolen, få styra min tid helt och hållet själv, och kanske träffa några träningskompisar. Jag är supertaggad!

Playitas resort på Fuerteventura, systerhotell till det hotell jag ska till i Egypten

Get to know me – vilken restyp är jag?

På senaste tiden har denna lista om olika resenärstyper figurerat på ett antal resbloggar. Resfredag var först ut och givetvis vill jag ta efter för att visa er lite mer vem jag är!

1. Dyka i från poolkanten eller smyga i från badstegen/poolkanten?

Svar: Hoppa i, naturligtvis! Det är ju en så härlig känsla när vattnet omfamnar en och svalkar ner efter en stund i solen. Att långsamt gå ner för en stege och låta kroppsdel för kroppsdel möta det kalla vattnet känns onödigt plågsamt. Om jag däremot inte vill blöta håret brukar jag hoppa i lite försiktigt från stegen och desperat försöka hålla huvudet ovanför ytan, något som min far är expert på. Jag kallar det gubbhoppa. Ser alltid precis lika roligt ut!

2. Backpacker eller “suitcaser”?

SVAR: Enligt resfredag är en ‘suitcaser’ någon som har sin packning prydligt packade i väskor på hjul och alla boenden och utflykter bokade på förhand, till skillnad från en backpacker.
Jag får nog motvilligt medge att jag är en suitcaser. Med ett kontrollbehov av rang tar jag vanligtvis med mig mer packning än jag behöver och bokar det mesta i förväg. Jag är av åsikten att det är lättare att maximera sina dagar om planerar dom, och självklart vill jag hinna med så mycket som möjligt när jag reser! Att inte veta var jag ska sova kommande natt – hu vilken tanke.
Dock vill jag poängtera att en backpackerresa i Europa står – och har stått länge – högst upp på listan över resor jag vill göra. Bo på hostel, ta dagen som den kommer och vara mer i nuet, det är något jag verkligen drömmer om att prova. Man måste ju utmana sig själv ibland!

Min trogna resväska sedan över 10 år tillbaka. Givetvis beklädd med ett antal palm-klistermärken.

3. Packa kvällen före eller packa i god tid?

Svar: Packningslistan påbörjas oftast långt i förväg, så fort jag kommer på något som ska med skrivs det snabbt ner i mobilen för att inte glömmas. Själva packandet är dock oftast något som sker i småpanik kvällen innan med något som akut måste tvättas, vilket brukar resultera i att jag går och lägger mig sent och är supertrött dagen för resa.

4. Sladda in på tågstationen/flygplatsen precis på håret eller vara där 1 timme innan deadline?

Svar: Jag hatar att behöva stressa, men trots det är jag förmodligen den i min vänskapskrets som stressar allra mest. Jag är en tidsoptimist av rang ( till min sambos stora förtret). Avskyr att sitta och vänta, men är inte heller den som kommer till flygplatsen på håret. Det går ju inte att riskera att missa resan!?

5. Paketresor eller sy ihop själv?

Svar: Jag spenderar som sagt många timmar på att hitta det bästa alternativet när det gäller flyg, boende och utflykter med mera, det är ju halva tjusningen! Jag är dock ganska prismedveten, så om jag hittar en paketresa till bra pris är jag inte sen med att slå till!

6. Foodie eller naturjunkie?

Svar: Mat är ju en av de saker som är så spännande att resa, men eftersom jag tyvärr är så otroligt kräsen när det kommer till mat, kommer nog en gourmetresa aldrig komma på tals. Vacker natur är det självklara valet för mig på denna fråga.

7. Skidsemester eller sandstränder?

Svar: Jag har gjort två skidresor, den senaste för några år sedan när vi hyrde en helt nybyggd stuga mitt i backen över nyår. Det var en fantastiskt mysig vecka som jag mer än gärna gör om. Dock kommer solresor alltid att komma före, vem gillar inte sol och värme?

8. Återkommande favoriter eller nya destinationer varje gång?

Svar: Det faktum att jag samlar på länder svarar väl på frågan ganska bra – jag vill gärna se nytt varje gång! Det finns dock ett par städer som jag inte känner mig ‘färdig’ med efter en resa. New York och Dubai kommer förmodligen få sig ett besök till!

9. Roadtrip eller tågresa?

Svar: Jag älskar friheten med bil, stanna när och hur länge jag vill. Tåg går å andra sidan oftast snabbare, bekvämare och längs vackra sträckor du aldrig kan ta dig till med bil. Jag kan nog inte välja..

Vår lilla och klena Skoda vi hyrde på Fuerteventura 2018

10. Systemkamera eller mobilkamera?

Svar: Om jag så bara hade en systemkamera.. Får gå en kurs hos min syster så att det kan bli värt att investera i ordentlig kamera. Tills vidare nöjer jag mig med mobilkamera, som inte är så dum den heller!

11. Morgonmänniska eller kvällsmänniska?

Svar: Ingetdera skulle jag säga. Men jag jobbar på att bli mer morgonmänniska, försöker gå upp i tid även på lediga dagar, känns som att man får ut mycket mer av dagen då!

12. Spanien eller Italien?

Svar: Här är det nog dött lopp.. Jag har varit i Spanien flera gånger för solsemester, men även spenderat en dryg vecka i Italien, bland annat i Venedig. Finns så många städer i Italien som jag vill besöka, dessutom är pizza och pasta bland det godaste som finns. Men tapas i Spanien är ju galet smaskigt det också!

Utan tvekan den bästa tapas-måltiden jag har ätit!

13. Läsk eller alkohol?

Svar: En riktigt kall cider kan jag tycka är väldigt gott, annars blir det en sprite utan is!

14. Äkta böcker eller ljudbok?

Svar: I samband med att jag började bilpendla till mitt tidigare jobb för några år sedan upptäckte jag ljudböckernas förtrollade värld och sedan dess har jag knappt läst en bok i pappersform. Nej tack till ont i nacke och handleder eller sidor som bläddras av vinden, jag njuter av ljudböcker med hörlurar. Lyssnar också gärna när jag städar hemma, perfekt att sysselsätta tankarna med!