The Great Wall Marathon

Många tankar snurrar i huvudet. Med torsdagens promenad i bakhuvudet ifrågasätter jag stundtals om jag kommer överleva loppet. Chansen att svimma av överhättning, snubbla och bryta benet, eller kanske mer troligt: halka och vricka foten, känns oroväckande hög. Men jag är ju faktiskt inte här för att slå något personbästa, eller göra någon bra tid över huvudtaget. Är man här för att göra personbästa på maran är man fel ute. Det här loppet springer du för upplevelsens skull. Det finns visserligen även några som springer för skrytandets skull – det här är ett av världens tuffaste marathon. Vad sägs om 5164 trappsteg? Femtusenetthundrasextiofyra trappsteg. Det är många! På grund av den knäskada jag drog på mig under Göteborgsvarvet på dagen ett år innan detta lopp, och som ännu inte läkt till fullo – springer jag ’bara’ halvmaran. Tre sträckningar finns – marathon, halvmaraton och fun-run som är 8km. Jag behöver därför bara pressa min benmuskler upp och ner för 2582 trappsteg. Eller ja, trappsteg vill jag bitvis knappt kalla det. Höjden på stegen varierar mellan 10 och 50 cm. Ibland behöver du alltså nästan klättra för att ens ta dig framåt. Visst visste vi om att det skulle vara backigt och varmt, och tufft. Men SÅ backigt, det hade nog ingen av oss förstått innan torsdagens pre-race walk.

Hemma springer jag en halvmara på strax under 2 h. Jag ställde in mig på att det skulle ta mig det dubbla denna gång. Starten går tack och lov redan vid 07.30, innan det har hunnit bli allt för hett. Det innebär dock att avresa från hotellet blir 03.30 (gäsp). Det är fem startvågor med 10 minuters intervaller. På någon konstigt vis har jag lyckats hamna i startvåg 1. Jag försöker intala mig att det är bra, då kommer jag förmodligen inte sist. Hur det känns att sedan bli omsprungen av ett par hundra andra löpare försöker jag att förtränga.

Racetime

Vi ankommer till Yin & Yang square (där start och mål är) tidigt, redan vid 05.50. Vi är bland de första på plats och vi kan i lugn och ro se oss om innan torget fylls av människor. Det blir en härlig stämning på torget! Vi märkte stor skillnad på mentaliteten här och mot ett vanligt lopp. Vanligtvis är folk nervösa och fokuserade, här är alla bara förväntansfulla och taggade. Här fokuserar vi på upplevelsen, inte på resultatet.

Förväntansfulla löpare!

Vår tid i Kina bjöd på 30-35 grader och sol varje dag, förutom på tävlingsdagen. Natten bjöd på regn så luften var frisk och härlig. Kina bjöd på perfekt löparväder, 20 grader och moln. Bättre förutsättningar hade vi inte kunnat få! Vi var glada att vi slapp förra årets värmerekord på 38 (!) grader, och långt under snittet på ca 30 grader. Temperaturen kunde vi alltså inte klaga på, men lite orolig var jag allt över vissa partier på muren som jag visste skulle bli riktigt hala efter regnet.

Deltagare från ca 50 olika länder 🇸🇪

45 min innan start bjöds sedvanlig uppvärmning och sedan uppvisning från den kinesiska befolkningen. Mycket spännande de två första minuterna, men när det sedan fortsatte exakt likadant i ytterligare 10 minuter, not so much.. Sedan plötsligt hördes pistolskottet, och loppet var igång!

Ut från Yin & Yang square, en kort bit genom byn innan stegringen mot muren började. Det startar med 5 km uppförsbacke, och när vi till slut når muren har vi tagit 250 höjdmeter. Kineserna hade till vår förvåning gått man ur huse och stod och hejade för glatta livet längs banan. Inte så mycket klappa händerna, men väl mycket tjoande och hejande, många tummen upp och ett antal kameror i händerna. Inte hade jag kunnat tro att det skulle vara en ren fröjd att springa den sträckan, men alla hejarop gjorde att jag helt glömde bort hur tungt det var. Kineserna vet hur man hejar!

Efter 5 kilometer kommer man upp på muren. Det var lika mycket gåshud under loppet, som vid vårt första besök under torsdagen. Jag fick nypa mig i armen, jag springer faktiskt på kinesiska muren!

Trots trötta muskler och skenande puls så njöt jag. Varje steg och varje andetag. Det här gör jag bara en gång, ta vara på stunden. Glada australiensare spred positivitet när det var som brantast. Stämningen var så fantastisk, och utsikten likaså.

Trappstegen är ojämna både på höjden och längden, så man fick ha tungan rätt i mun. Vissa partier kunde jag ta två trappor i varje steg, medan jag vid nästa trappa fick kämpa, nästan krypa, för att ta mig upp de höga stegen.

Det gick upp och ner hela tiden, till slut började jag känna mig helt desorienterad och visste knappt längre om jag sprang uppåt eller nedåt, allt var lika jobbigt.

Kände samtidigt stor tacksamhet över att vi åkte hit några dagar innan och tog alla bilder. Nu kunde jag fokusera på att njuta av loppet och den vackra utsikten. Inte ha någon kamera i näven (förutom mobilen för några korta filmsnuttar av kass kvalité ) och istället bara ta vara på upplevelsen.

Till slut nådde jag den del av muren som saknar trappsteg trots lutning och det var bitvis ganska halt. Vissa våghalsar sprang på som ingenting, men jag höll i mig i räckt för kung och fosterland. Och tur var väl det för plötsligt försvann fötterna under mig. Jag sträckte min axel men det skakade jag av mig fort, glad över att inte ha slagit mig mer än så och kunde springa vidare.

Sista delen på muren är en låååång trappa som aldrig någonsin tycks ta slut. Det må kanske inte vara lika flåsigt som att springa uppåt, men minst lika jobbigt för benmuskler, knän och fotleder!

Slutligen nere från muren, förbi Yin & Yang square igen och ut på 12 km lite mer flack löpning genom byarna. Det var skönt att äntligen kunna ta ut steget och få upp lite fart. Med hjälp av publiken fick jag ny energi och det kändes som att jag flög fram. Det gjorde jag dock inte, eftersom att jag blev omsprungen av en hel del personer som jag själv sprang om på muren. Det var som två helt olika lopp helt plötsligt. Min styrka låg i sträckan på muren, men nu blev jag omsprungen av de som var snabbare löpare på plan mark istället. Det gjorde mig dock ingenting, jag jagade ingen placering. Efter ca 12 kilometer kraschade min mage och jag hittade en kinesisk variant av bajamaja (not to recommend). Lite surt var det ändå att behöva lägga tid på toalettbesök, men efteråt mådde jag mycket bättre och jag kunde njuta av loppet igen.

Vi sprang genom små byar och på bakgator, det var så intressant att verkligen få se hur lokalbefolkningen bor. Det var otroligt lerigt efter nattens regn och skorna fastnade gång på gång i gyttjan, jag är glad att jag till slut fick med mig båda skorna hem. De var dock rejält tunga och smutsiga, men det är väl så det ska se ut efter en tävling?

De sista kilometrarna går tillbaka samma väg och jag möter mängder av löpare. Jublar inombords över att redan ha klarat av den mil som de fortfarande har framför sig. Med ett par kilometer kvar skriker någon att jag är femte tjej och ett lyckorus infinner sig i kroppen. WOW, har jag sprungit så bra? Jag hittar på något sätt en växel till, ökar farten och plockar en placering till. Springer i mål till publikens jubel och får ta emot medaljen, min nya stolthet. Om jag kom 4a eller 6a i mål vet jag faktiskt inte, men det blev en 14e plats totalt vilket jag känner mig väldigt stolt över.

Tiden, 2h och 33 minuter, spelade denna gång ingen som helst roll, men jag kan inte låta bli och känna otrolig glädje över min starka prestation. Lyckligast är jag dock över att mina knän, trots alla trappsteg, höll ihop och jag klarade mig igenom loppet helt smärtfri!

En stund därefter kommer pappa och Jacob, som valde att springa hela loppet tillsammans, förbi Yin & Yang square för att ta sig an muren en andra gång. Dryga timmen senare kommer de tillbaka igen för att avsluta sitt maraton och de 5164 trappstegen!

Glada löpare i mål tillsammans med Thomas från Albatros Adventure Marathons.

Vi firade allas vår målgång, pustade ut och konstaterade alla att detta var det häftigaste vi har gjort. Vi tryckte i oss varsin subway-macka som det bjöds på, men skippade massagen alla löpare bjöds på. Hade vi lagt oss på den där sängen hade vi nog aldrig tagit oss upp igen haha. Vi satte oss på bussen tillbaka till Peking, helt utmattade både fysiskt och mentalt. Hur återhämtar man sig från ett sånt här lopp? Och kommer ett ‘vanligt’ lopp någonsin vara roligt i jämförelse till det här?

Oavsett är jag så glad att jag gjorde den här resan, och att jag hade med mig bästa tänkbara resesällskap. Vill du springa ett lopp utöver det vanliga är det här loppet för dig. Jag lovar, det är värt varenda krona!

Nedan ser du en liten video jag helt amatörmässigt har filmat och klippt ihop. Det är flåsigt och studsigt, men det är äkta, och speglar loppet precis som det var. Jag hoppas att ni gillar den!

Föredrar ni den officiella racevideon, hittar ni den här! 1.40 in i filmen ser man dessutom Jacob och pappa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s