Att komma hem igen

Har ni någon gång rest iväg någonstans och hamnat i en slags bubbla, som du aldrig vill lämna? När staden är vacker, maten är utsökt, människorna är vänliga, luften är varm och allting helt enkelt är lite för bra? Oftast spricker ju den där bubblan ganska så snart man kommer hem, man kommer in i vardagen och den där resan förpassas till ett antal vackra bilder i telefonen. Så var det inte denna gången. Det är fem veckor sedan jag kom hem. Jag befinner mig fortfarande i den där rosaskimrande bubblan, i sagolikt vackra Budapest. Mentalt vill jag inte lämna den här resan bakom mig. Jag vill tillbaka, se mer! Trots att vardagen ibland kommer emellan vill jag bara vara kvar i den här bubblan, i alla fall till nästa resa.

Jag avskyr att komma hem från en resa. Det hör säkerligen ihop med att det är så grymt tråkigt att packa upp, och min väska tenderar att ligga halvt urplockad på vardagsrumsgolvet i flera veckor efteråt. Men den där känslan av tomhet, den är värst. Jag är givetvis tacksam för att jag kan resa så pass mycket som jag gör, men jag kan ändå inte låta bli att känna mig tom när jag kommer hem. Känslan av att veta att jag troligtvis aldrig kommer tillbaka, aldrig får vara med om samma fantastiska upplevelse igen. Det är.. tungt liksom. Det finns ju egentligen ingenting som hindrar mig från att åka tillbaka, men jag vill så gärna se nya platser. Det finns så mycket att upptäcka i världen, därför åker jag sällan till samma ställe två gånger.

Värst var det när jag kom hem från min tre veckors språkresa på Malta när jag var 16. Jag gick som i ett töcken resten av sommaren. Jag var så glad för allt jag hade fått uppleva, men så otroligt ledsen för att det var över. Jag kunde inte sluta gråta. Och ingen hemma förstod. För dom var det som vilken resa som helst. Men inom mig hade det hänt så mycket på bara tre veckor. Ett par veckor senare åkte jag och hälsade på en kompis jag träffat under språkresan, och vi båda fullkomligt exploderade. Vi pratade och pratade och pratade. Äntligen någon som var med, som förstod alla känslor.

Nu har jag förvisso åkt på en solo-resa, men jag står nog ändå fast vid att det är roligare att dela resorna med någon. Och det blev så tydligt just när jag kom hem ifrån Malta. Annars går man ju miste om de där härliga pratstunderna, där man delar hela upplevelsen på nytt med varandra. När man får återuppleva allt det vackra i världen.

Kanske var det just därför jag startade den här bloggen. En möjlighet för mig att gå igenom, bearbeta och återuppleva allt igenom genom bilder och text. Dela med mig, reflektera. Återigen, stanna kvar i ‘bubblan’. Om ett par år kommer jag troligtvis vara mig själv djupt tacksam för att allt finns på print, när minnena sakta börjar sina.

Jag brukar ändå försöka låta tankarna hänga kvar i den där bubblan så länge som det går. Det är väl ändå det som är tanken med att resa, att man ska kunna njuta av minnena när man kommer hem, inte bara när man är på plats. Frustration när ingen förstår hur fantastiskt det var. När omgivningen kallar på en tillbaka till vardagen, men man kramar sig fast så länge man kan vid minnena, i bubblan.

Det finns dock knep för att komma över de där jobbiga känslorna.
Planera en ny resa. Det behöver inte vara stort, det behöver inte vara dyrt. Det ska bara vara något att se fram emot. Då förändras i alla fall mina tankar till tacksamhet för det som varit, och längtan till det som komma skall.