Reflektioner kring min första soloresa

Det var verkligen en perfekt idé att åka på en träningsresa som första soloresa. Du har tryggheten som det innebär att åka med ett resebolag, och du har sysselsättning varje dag så att du aldrig hinner tänka på att du är ensam.

Varför åkte jag själv?

Jag hade några semesterdagar kvar som jag kände att jag ville utnyttja. Tyvärr kunde varken sambo, familj eller vänner ta ledigt just nu, så jag började leta efter resesällskap på annat sätt. Jag skrev på olika forum för personer som söker resekompisar, och fick kontakt med ett antal tjejer. På olika sätt så gick det aldrig att få till en resa tillsammans, någon fick inte ledigt, vi ville inte åka på samma typ av resa osv. Jag var så inställd på att jag skulle resa iväg någonstans, men hur? Efter att ha pratat med fem olika personer utan att lyckas började jag smått tänka tanken att åka själv. När jag väl kom fram till att det var just en träningsresa jag ville åka på inför sommarens Ironman-tävling, och ingen var intresserad av en just sådan resa, kände jag att det är klart att jag ska prova!

Rädslor

Jag som aldrig varit själv mer än 2 nätter i rad under hela livet, var ganska nervös över att känna mig oerhört ensam. Hur är det att gå och lägga sig varje kväll utan att säga god natt till någon? Skulle det känns tomt och pinsamt att äta mat själv? Om något gick snett, hur skulle jag reagera av att inte ha någon med mig att luta mig mot (trots att jag i princip alltid kallas för reseledaren oavsett vem jag åker med)? Jag har alltid drömt om att resa mycket, och om jag någon gång ska komma iväg på någon längre resa kände jag att det var dags för mig att faktiskt göra min första soloresa nu.

Det höll dock på att inte bli någon resa…! På grund av en inflammerad sena i foten gick jag till en sjukgymnast en vecka innan avresa för att få foten tejpen och därmed avlasta den irriterade senan. Inom ett dygn kliade mitt ben så illa att jag höll på att bli tokig. Jag tog bort tejpen, och under hade jag fått vätskefyllda blåsor. Dagen efter det hade jag stora sår liknande brännskador. Det blev många samtal till 1177 och två läkarbesök. Kunde jag, och vågade jag, åka till Egypten, ett land utanför EU och inte speciellt känt för sin renlighet, helt ensam med så otäcka sår? 1,5 dag innan avresa blev mitt sista besök hos läkaren. Han sa att ‘det borde inte vara några problem att åka´. Inte helt betryggande, men tillräckligt för att jag ändå skulle sätta mig på tåget och åka iväg. Jag ville så gärna komma iväg på min resa!

Jag slapp som tur var komplikationer och såret läkte mer och mer under veckan, men det var inte utan krångel! Jag var hela tiden tvungen att täcka benet från sol, och det gick åt en ganska stor mängd bakteriedödande sårtvätt och kompresser. Mitt reseapotek tog förmodligen upp en fjärdedel av min stora väska.. Jag är ändå tacksam att den historien slutade väl och att jag trots allt kunde bada en del under min resa.

Träffa nya vänner

Eftersom att jag skulle till ett träningshotell så var både jag och alla i min omgivning övertygade om att jag skulle hitta nya vänner på hotellet, de som åker dit borde ju rimligtvis ha samma intressen som mig. Det visade sig dock var främst familjer och några enstaka par på hotellet, vilket gjorde det ganska svårt att träffa lite nytt folk. Det var god stämning på träningspassen och alla pratade med alla, men efteråt gick liksom alla tillbaka till sina familjer. Det berörde mig dock inte, jag trivdes bra i mitt eget sällskap.

Efter några dagar kände jag ändå för att det kanske vore trevligt att äta middag med någon en kväll. Jag gjorde ett långsökt försök och skrev på appen Jodel att jag bodde Aqua Vista och frågade om någon ville käka tillsammans. För er som inte vet vad jodel är så är det en app som främst används av universitetsstudenter (men är givetvis öppen för alla) och är lite likt Twitter. Man kan skriva om vad som helst, man är anonym och man kan bara se vad personer inom 1 mils avstånd skriver. Jag låg i solstolen och fick efter några timmar svar av en dansk tjej i samma ålder som också var där själv. Vi pratade en lång stund på Jodel, innan vi kom fram till att vi låg bredvid varandra vid poolen! Vi fick oss i alla fall ett gott skratt till att börja med! Katrine och jag åt middag tre kvällar tillsammans och åkte på en båtutflykt tillsammans. Jag var framför allt glad att hon ville med på båtresan och att jag fick dela hela den upplevelsen med henne, det var verkligen ett minne för livet. Jag fick trevligt sällskap och massor av nya lärdomar som det innebär när man lär känna personer från andra länder. Det är helt klart det bästa med att resa!

Äta ensam

Hur var det då att äta ensam? Att äta frukost själv är faktiskt att föredra. Ingen som stör mitt morgontrötta jag, och jag kan äta hur mycket gott som helst utan konstiga blickar.
Hade jag behövde äta middag själv en hel vecka hade jag nog tröttnat, men nu fick jag ju sällskap tre av kvällarna vilket var alldeles lagom. Det var faktiskt mycket trevligare att sitta själv än jag hade väntat mig, lite rofyllt liksom. Man noterar så mycket detaljer när man är själv som man annars missar! Det låter kanske lite creepy, men det var rätt kul att sitta och studera andra människor och ibland småfnissa lite när man överhör grannbordets konversation. På kvällarna hade jag telefonen i väskan och fokuserade på att vara i nuet, och det var riktigt härligt.

Klädde upp min trots ensammiddag, helt för min egen skull!

Blir det fler soloresor?

Jag är så otroligt glad och tacksam till mig själv att jag tog modet till mig att åka. Många har efter min hemkomst frågat om jag kan tänka mig att göra det igen – svaret är ja! Att åka på en träningsresa själv var nog det bästa jag kunde göra, jag kunde lägga precis hur mycket tid jag själv önskade på träningen.
Att åka på exempelvis en backpackerresa själv tror jag dock är något helt annat. Det skulle defintivt vara en större utmaning, och det är absolut inte självklart att jag skulle gilla en sådan typ av soloresa bara för att jag var nöjd med egyptenresan. Det känns dock inte lika skrämmande längre och steget dit är definitivt mycket kortare nu. Förhoppningsvis tar jag mig tiden och modet till att göra det en vacker dag!

En reaktion till “Reflektioner kring min första soloresa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s